Jag känner ofta att jag genomskådat människan, kartlagt alla paradoxala stereotyper och definierat vad som utgör de komplexa beteenden. Helt uttråkad på mänskligheten har mina fantasikompisar kommit att bli mer realistiska och nära än de vänner jag har i vad vi kallar verkligheten.

Mina romankarraktärer är lika skärpta som jag själv. De felar, går emot sina principer, väljer ståndpunkt och står kvar. De knullar, härjar, spenderar och känner. De grubblar, men velar aldrig, litar inte till sitt goda hjärta och vet med sig att de aldrig kommer att finna själslig ro. De vet vad som ser bra ut, vilka attribut som signalerar vad och hur de uppfattas. De riskerar allt, söker inte balans och är så jävla passionerade.

Jag känner så med dem. Jag är Rut. Jag är Dolores. Psykologen är ett ihopkok av alla män jag mött av de jag tyckt om.

Då jag inte har fullt upp med annat så slukar de mig. Mitt litterära liv är så betydligt mycket mer givande än det liv jag lever nu. Ibland ser jag glimtar av det liv jag en gång haft via instagram eller facebook. Då händer det att jag gråter, skriker, får utbrott. Stockholm, vår och blommor, märkessolglasögon, uteserveringar, öl och picknick.

Jag hatar våren. Jag hatar sommaren. Jag hatar livet.

Jag vill vara ensam, men omringad av en omvärld. Jag vill ha allt jag inte kan få och jag vill ha något som känns. Något intensivt och oförutsägbart. Jag vill att hjälten dödar skurken istället för att bura in honom. Jag vill känna någon med ärkefiender, någon som begriper hat och förakt. Jag vill ha någon som är helt övertygad om att existensberättigande är en värdslig sak. Någon som inte sträcker ut handen till skurken som hänger från taket. Någon som rycker på axlarna och går därifrån. Någon som i slutet av dagen bara skrattar ändå.

Förlåt, men jag orkar inte ringa eller skriva till min verkliga värld då jag befinner mig mitt i en annan som skapar helt själv.

Jag känner mig som gud. God men inte snäll.

“Sök hjälp” är ett etablerat begrepp den gemene svensken slänger ur sig vid minsta antydning om mental obalans. Avslappnat på skoj eller med rådande ton. Vilket som helst så saknar det både relevans och verklighetsförankring.

Jag är en vansinnig person, och då inte “wildandcrazy-kul-på-fest” uran totalt rubbab. Störd. Instabil. Vilket ord som helst. Depression är för milt uttryckt, bägaren svämmade över en dag. Jag tänkte att kanske skulle det vända om jag alldeles abrupt avslutade ett liv i förnekelse. Stunden var kommen. “Jag erkänner, det är mig det är fel på. Se så, gör vad ni vill men bota mig.”

Akutpsyk nästa. -”Välkommen lilla vän. Såjaa varför är du ledsen? Sätt dig snällt och vänta så ska vi snart hjälpa dig”. En ovälkommen kram och klapp på axeln. Vidarehänvisad till avdelning emotjejers-gruppsamling i rökrummet. Lite mer gråt och ryggdunk men annars en samling likt anonyma alkoholister. “Hej, Jag heter Lisa, igår försökte jag dränka min katt”. Ett sjungande svar -”Hej Lisa”.  ”Jag är Emma, livet är meningslöst, JAG VILL DÖÖÖ. Detta är tredje gången jag försöker.” “Min kille har gjort sluuuut.”. Känslomässigt instabila tjejer som störtgråter i grupp, spottar loskor på golvet och systerligt delar sina cigaretter till stackaren som är utan.

Fem timmar senare så ska de undersöka mig. Legitimerade experter på mental hälsa. De förstår inte mitt problem. Hamrar på mina knän för att kolla reflexen. Lyser mig i ögonen med en ficklampa. Jag tvingas gå balansgång, göra drogtest och följa fingret med pupillerna.

Om jag hör röster i mitt huvud? Ja? Gör inte alla det? Och om inte, vad fan är då tankar? Visuella illusioner eller bokstaverade ord? Jag hör ständigt en ensidig dialog med mig själv.

Utomjordliga eller ockulta upplevelser? Ni skulle ändå inte förstå.

Du tror på utomjordingar? Ja.

Har du träffat någon? Det vet man inte. Alltså en kompis.. hade en bok, men DET är irrelevant.

Störtgråt.

Tvångstankar? Jag måste skärpa mig.

Vill du leva? Nej. Därmed inte sagt att jag vill dö. Jag är inte säker på vad döden innebär.

Planerar du att ta ditt liv eller skada dig själv? Nej.

Vill du skada andra? Ibland.

I vilka situationer? Då jag finner individen tar upp onödig plats i världen.

En suck.

Kan du vara mer konkret? Du har förstora framtänder.

Det är väll inte anledningen till att du är här? Nej men det faktum att det stör mig trots mina insikter och perspektiv om människans värde, samt rätt och fel.

Förhållande till mat, sex och droger? Hetsigt. Undviker därmed droger. 

Slutanalys.

Du är överanalyserande. “Tänk inte så mycket.” Gapa stort så vi ser att du sväljer två lugnanade piller så ger vi dig sedan något att sova på.” Såja.

Tio dagar senare så har jag träffat ett tjugotal olika psykolog-examinerade nollor utan tid för dialog men alla lika villiga att erbjuda diverse piller.

Med andra ord, ställ dig i ledet. Var så snäll. Ta en diagnos och var glad. Trygghetsknarka dig till ett drägligt liv och involvera dig inte i världens problematik. Var inte skarpsynt, ifrågasättande eller passionerad. Tänk ljust och gapa stort.